Translate

lördag 13 januari 2024

Bokrecension: Svensk pansarhistoria Pionjärtiden 1918-1936

Recensionen är också publicerad i Militärhistorisk Tidskrift vilken ges ut av Kungl Krigsvetenskapsakademien och Försvarshögskolan gemensamt (väldigt läsvärd för övrigt)

Svensk pansarhistoria Pionjärtiden 1918-1936

Författare

Christer Badstöe

Tommy Nilsson

Thorleif Olsson

Kjell Svensson

Måns Thuresson

Förlag/Utgivare

Svensk Pansarhistorisk Förening

Milipress AB

 

Åter ser vi bilder och filmsekvenser med stridsvagnar som framrycker över fält och ger eld mot olika mål eller där de står som utbrända vrak i något vägskäl. Den här gången i Ukraina. Visserligen ser stridsvagnarna annorlunda ut än 1916 då de för första gången uppträdde på slagfältet, men det vi ser skulle lika gärna kunna illustrera situationer från nästan vilket krig som helst sedan dess och fram till våra dagar. Stridsvagnen har sedan sin tillkomst varit ett regelmässigt, ofta dominerande, inslag i markstriden.

Att det skulle bli så var inte på något vis självklart. Ett tal av fältmarskalken Douglas Haig, brittisk högste befälhavare på Västfronten 1915-1918, som han höll strax efter första världskriget refererades av tidningen The Times enligt föjande  ”He was all for using aeroplanes and tanks, but they were only accesories to the man and the horse”.

De som såg en mer framträdande, kanske avgörande, roll för stridsvagnen hade en lång en lång och krokig väg att vandra innan de lyckades övertyga sin omgivning om potentialen i det nya vapensystemet. Boken Pionjärtiden 1918-1936 är en fascinerande och mycket väldokumenterad berättelse om stridsvagnens väg in i den svenska armén. Det ska på en gång sägas att boken inte bara är läsning för ”pansarnördar”. Genom att den beskriver såväl de svenska stridsvagnarnas tekniska utveckling, deras plats i organisationen och taktiska användning, och inte minst de människor som var delaktiga i en process där enskilda initiativ ofta var avgörande, gör boken till intressant läsning för både pansarexperten och även den militärhistoriskt intresserade lekmannen.

Som så ofta i militära organisationer fanns det ett tidigt intresse för nymodigheter, medan ett införande på större bredd dröjde. Redan 1919 skrev chefen för generalstaben, generallöjtnant K.G. Bildt till Kungl. Majt. att han önskade att anskaffa en ”engelsk s.k. tank” för utprovning.  Nu blev det inte riktigt så. Den första vagnen som kom till Sverige var en fransk stridsvagn av typen Renault FT, inte den tyska LK II, som varit den vedertagna sanningen. En av de myter författarna lyckats vederlägga genom att studera tidigare oanvänt källmaterial.

Som ett litet kuriosa, dåtidens processer behöver inte skämmas för sig jämfört med dagens när det gäller snabbhet i att anskaffa ny materiel för utvärdering inför eventuell anskaffning. Den 11. januari 1921 beviljade riksdagen pengar för anskaffning av stridsvagnsmateriel. Den 22. januari skickade Arméförvaltningen brev till militärattachéerna i bland annat London, Berlin och Paris där de ombads undersöka möjligheterna att köpa stridsvagnar. Attachén i Paris meddelar den 22. februari att Frankrike sannolikt är berett att sälja en vagn med ammunition och andra tillbehör. Den 21. juni avgår leveransen från Rouen och Sveriges första stridsvagn anländer till 17. juli till Stadsgården i Stockholm.  Processen i Tyskland var obetydligt långsammare. De första delarna, som skulle monteras ihop i Sverige, till de tyska vagnar som i Sverige med tiden blev Stridsvagn fm/21 anlände i september samma år. Som det verkar av korrespondensen tycks det inte ha förekommit några mer omfattande underhandskontakter med till exempel potentiella leverantörer före den 22. januari. 

Beskrivningen av försöken med de första fem tillgängliga vagnarna, både i form av dagboksanteckningar, försöksprogram, avdelad personal och materiel leder onekligen till tanken ”där hade jag velat vara med”.  Styrningen från högre chefer och förvaltning till major Bertil af Burén som var försöksledare var i stort sett ”Här har du grejorna (fem vagnar), du disponerar fyra officerare, tre underofficerare och ett trettiotal soldater. Du har två månader på dig”. Rapporten efter försöken är imponerande i sin bredd av frågor som behandlas, såväl tekniska som taktiska, och i sina förslag. Efterhand genomfördes också försök där vagnarna deltog i fälttjänstövningar (civilt språkbruk ”manöver). Beskrivningarna från dessa övningar ger ofta en intressant tidsbild och kan även vara dråpliga. Vid en fälttjänstövning i Skåne 1923 greps den skyttetrupp som angreps av stridsvagnarna av panik och en underofficer drar i förtvivlan sin sabel för att värja sig mot de anfallande stridsvagnarna. Kapten Gösta Hahr beskriver senare episoden i en artikel i Göta Livgardes kamrattidning.

Det omfattande avsnittet om hur Strv fm/21 bidrog till kunskaps- och taktikutveckling under 20-talet innehåller ett unikt bildmaterial från den då enda svenska stridsvagnsbataljonen, utrustad med blygsamma tio stycken vagnar. Bilderna visar verksamhet i vintermiljö, överskeppningar, materieltjänst, uniformer framtagna speciellt för stridsvagnstjänst, människorna som var med – framställningen blir levande.

Dock, ganska snart blev det uppenbart att de tidiga och primitiva stridsvagnar som inköpts omedelbart efter första världskriget måste ersättas. Början på 1930-talet innebar därför en period som kan beskrivas som experimentens tid. Beskrivningen av utvecklingen och utprovningen av olika prototyper, utländska som svenska, är också en fascinerande berättelse om svensk industrihistoria. Företag som Landsverk och Bofors visar där på en imponerande innovationsförmåga. Bara för att nämna en unik teknisk lösning som utvecklades i Sverige. Landsverks modell L-60 från 1935 var den första stridsvagnen i världen att använda torsionsfjärdring. Ett fjädringssystem som sedan användes hos de tyska stridsvagnstyperna Tiger och Panter, den ryska T 54 och dagens Leopard 2.  Här beskrivs också den koppling som bland annat Landsverk hade till tysk stridsvagnsutveckling under en period där Tyskland enligt Versailles-fördraget var förbjudet att inneha stridsvagnar.  

Den globala ekonomiska krisen under början av 1930-talet innebar att det inte skedde någon anskaffning av nya stridsvagnar under den perioden. Trots magra budgetar fortsatte man dock med att pröva olika prototyper, svenska som utländska. Även beredskapsaspekten, krigstillverkning av stridsvagnar i Sverige, var med som en parameter vid utvärdering av olika koncept. Något som onekligen leder till reflektioner om dagens diskussion om önskvärdheten av att ha inhemsk produktion av viss krigsmateriel, och vår förmåga att lära av historien.

Försvarsbeslutet 1936 var olyckligt för stridsvagnvapnets utveckling. En fungerande organisation, där omfattande kompetens som hade byggts upp under lång tid slogs sönder genom beslutet att lägga ned Göta Livgarde. Som för övrigt lades ned hösten 1939 strax efter andra världskrigets utbrott.

Förutom värdet av den kunskap som skapats genom det mycket omfattande arbete som författarna lagt ned på att söka och hitta nya källor och tidigare inte publicerade fotografier ger boken en lättillgänglig helhetsbild av stridsvagnsvapnets utveckling i Sverige under dess först tjugo år. Det utan att den vetenskapliga kvalitén eftersatts. Ett trevligt grepp, men som sällan förekommer i böcker av den här arten, är att man också lagt vikt vid att presentera de personer som spelade viktiga roller vid stridsvagnens införande och användning i den svenska armén under denna tid. Boken har också utförliga källhänvisningar och ett omfattande personregister. Ett extra plus är att det i slutet av boken finns förklaringar av olika militära fackuttryck, uttryck som av nödvändighet måste förekomma i en bok som denna. Men även där har författarna på ett bra sätt lyckats balansera texten på ett sätt som gör att den är lättläst även för en lekman.

Som det framgår av flera bilder, och även i texten var det stridsvagnsbesättningar som var först i Sverige med att använda basker, då i form av stridsvagnsmössa m/30. Den diskussion som nyligen förts på sociala media, bland annat Twitter, i den frågan kan därmed anses vara avslutad.

Sammantaget, en väl läsvärd bok.

Det är glädjande att författarna avslutningsvis flaggar upp för en eventuell uppföljare; Beredskapstiden 1939 -45.

För den som efter att ha läst boken vill se och känna på de svenska pansartruppernas utveckling fysiskt, inte bara söka information i form av bilder och text, kan ett besök på Sveriges stridsfordonsmuseum Arsenalen i Strängnäs rekommenderas.

                                                                 *****

Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare rektor för FHS, chef MekB 18 mm

Vad om Ukraina skulle förlora kriget mot Ryssland

 

Inlägget har tidigare publicerats på KKrVa blogg (2023-12-18) och i en något förkortad form i SvD (2024-01-14)

De senaste veckorna har det pågått en diskussion om att Ryssland eventuellt skulle kunna vinna sitt angreppskrig mot Ukraina. ISW (Institute for the Study of War) har genom att lägga upp kartbilder med bland annat roboträckvidder (The High Price of Losing Ukraine) försökt klargöra för västliga beslutsfattare vilka följderna skulle bli. Nedan redovisar jag min syn rörande konsekvenserna inom tre specifika områden, i det fall Ryssland skulle lyckas besegra Ukraina: rysk självbild och krigföringspotential samt militära operativa konsekvenser. Slutsatsen är mer än tydlig; det är obegripligt, gränsande till självmordsbeteende, att västliga politiker kan överväga, eller av partitaktiska skäl hamna i, en politik som skulle kunna leda till att Ryssland ges ens hypotetiska möjligheter att lyckas med sitt anfall mot Ukraina.

 

Begreppet ”väst” som används i texten ska ses som ett grovt samlingsbegrepp för den europeiska och nordamerikanska kultursfären och de värderingar som präglar dess politiska system.

 

Rysk självbild och synen på väst

Ur rysk synvinkel, både hos den politiska eliten som hos stora delar av befolkningen, skulle ett vunnet krig sannolikt styrka uppfattningen att militärt våld fungerar som ett medel för att ta tillbaka landområden som man anser sig orättvist ha förlorat. Krig är därmed ett berättigat och användbart instrument för att återställa Rysslands rättmätiga gränser, vilka de nu är: Sovjetunionens, Tsarrysslands eller något annat, beroende på den för ögonblicket styrande regimens tolkning. Detta skulle innebära skrämmande perspektiv för de baltiska staterna, Belarus och Moldavien, men också för länder som Georgien och Armenien i Kaukasus. Även Finland skulle ha goda skäl att överväga hur långt Rysslands ambitioner kan tänkas sträcka sig. Länderna i Centralasien skulle hamna i ett besvärligt dilemma i valet mellan att eventuellt försöka hantera ryska imperieambitioner på egen hand eller närma sig Kina.

 

Den i ganska breda kretsar i Ryssland rådande uppfattningen att väst är degenererat och styrs av konflikträdda politiker vilka inte kommer stå upp mot Ryssland kommer att befästas.

Sammantaget, risken för en än mer aggressiv rysk utrikes- och säkerhetspolitik, där militära maktmedel är en avgörande komponent, kommer att öka.

 

Det är heller inte omöjligt att ryska framgångar i Ukraina, kopplat till ett lamt västligt agerande, kan leda till att även Kina uppfattar sig ha fått ökad handlingsfrihet, till exempel rörande Taiwan och för att med vapenmakt hävda sina intressen i Sydkinesiska sjön. Dessutom, vad innebär det för västs image och trovärdighet som samarbetspartner i resten av världen i en tid när såväl ekonomiskt som militärt samarbete spelar en allt större roll?

 

Rysk militär potential

Ett ockuperat Ukraina, om än med en till stor del mot Ryssland fientligt stämd befolkning, kommer leda till att rysk militär potential kommer att öka rejält. Att få tillgång till ytterligare cirka 35 miljoner (innevånare i Ukraina 2024) människor innebär potentiellt cirka två miljoner fler ”ryska” soldater. Med ryska metoder för utskrivning, inriktad mot ”icke ryssar”, och genomförd med brutala medel, så kommer det vara många ukrainare som kommer tvingas att slåss för Ryssland i ett framtida krig.

 

Ukraina är relativt industrialiserat, fabrikerna kommer inte att försvinna vid en ockupation. Kompetensen att producera krigsmateriel är tämligen hög. Arvet från tidigare när det gäller att tillverka flygmotorer, flygplan, robotar finns till del kvar, men även nya viktiga sektorer har tillkommit, bland annat produktion av drönare. Kapaciteten för att producera ammunition har på senare tid också ökat drastiskt. I händelse av en ockupation kommer fabrikerna övergå till att producera materiel för den ryska krigsmakten. Det är verklighetsfrämmande att tro att produktionen skulle upphöra på grund av strejker eller sabotage. Det är bara fromma förhoppningar av sådana som inte själva riskerar, eller har upplevt, hänsynslös repression. Erfarenheterna från andra världskriget är tydliga. Industrin i ockuperade länder fortsatte att producera sådana produkter som Nazityskland behövde. Människorna behövde en utkomst av något slag. Andra tvingades att arbeta under hot, mot dem själva eller deras familjer. Det kommer inte vara annorlunda här.

 

Militära konsekvenser

I det fall Ukraina skulle inkorporeras i Ryssland så kommer det ryska behovet av att ha en stark gard i söder att försvinna vid ett angrepp mot exempelvis Baltikum och eller Finland. Mer resurser kommer att kunna avdelas i den riktning man väljer att agera. Ryssland kommer dessutom totalt sett också disponera större resurser än vad väst hittills har haft skäl att planera för.

 

Nato kommer behöva höja garden i de flesta riktningar: Svarta havsområdet, Östersjön, Baltikum, Nordkalotten, Östeuropa generellt, Sverige och Finland. Om det inte genomförs en mycket kraftig upprustning kommer alliansen, relativt sett, vara svagare på varje plats där man kan komma behöva möta ett ryskt angrepp.

 

Förutom att styrkeförhållandena generellt kommer påverkas till Natos nackdel så kommer även de ryska praktiska krigföringsmöjligheterna att förbättras. Logistikorganisationen kommer att bli robustare genom att antalet användbara järnvägslinjer och landsvägar i öst-västlig riktning blir fler. Antalet flygfält som kan disponeras, både för transporter och för spridning av stridsflygplan kommer att öka. Systemet med flodkanaler i Ukraina kommer att kunna utnyttjas för att öka redundansen i det ryska transportsystemet. Möjligheterna att ”sälja terräng” i en riktning för att kunna kraftsamla i en annan kommer att förbättras. Luftförsvarszonen över södra Ryssland och i Svarta havet kommer bli djupare och luftförsvaret därmed mera effektivt. Antalet garnisoner i södra Ryssland kommer kunna minskas och resurserna i stället koncentreras till andra mer prioriterade riktningar.  Något som ökar möjligheterna att påbörja angrepp överraskande på dessa platser. Behovet av att inför ett anfall genomföra omfattande och avslöjande truppförflyttningar kommer att minska.     

 

I den mån den estniska underrättelsechefens, överste Margo Grosbergs, hypotes från september i år stämmer så kommer det ta tre till fem år för Ryssland att återupprusta efter det att kriget i Ukraina är avslutat. Att det kan ske så snabbt beror bland annat på att den ryska industrin redan till stor del ställt om till krigsproduktion, till skillnad från västliga producenter av krigsmateriel.

 

Om medlemsländerna i Nato önskar parera en sådan utveckling, speciellt då om Rysslands militära potential skulle öka med resurser från ett ockuperat Ukraina, talar vi om mångåriga satsningar på kanske 5 % av BNP, sannolikt mer. Polen är redan på väg mot den nivån, medan länder som Tyskland, Holland, Danmark, Sverige med flera, ännu inte nått 2 %. När Sverige försökte rusta i kapp, för att möta händelseutvecklingen i början av andra världskriget satsades drygt 10 % av BNP på försvarsändamål. Det tog ändå mer än fem år att genomföra många av de åtgärder som beslutades 1941 och 1942. Sveriges och andras utgångsläge idag är inte bättre, snarare sämre. Den övervägande delen av Natos europeiska medlemmar saknar idag förmågan att föra krig i större skala. Antalet förband är för litet, förbanden och ledningsfunktionerna är dåligt övade för storskalig strid, tillgången på ammunition och andra förnödenheter är otillräcklig. Tidningen Der Spiegel angav i somras att tillgången på artilleriammunition i Tyskland skulle räcka för endast några dagars strid. De upprustningsplaner som finns i olika Natoländer är i de flesta fall inriktade mot att avhjälpa de allvarligaste bristerna till år 2030, eller senare. De baltiska länderna och Polen har högre ambitioner när det gäller att i närtid stärka sina försvarsmakter. Sannolikt är det inte av en tillfällighet. Det är också de länder som i förhållande till sina ekonomiska resurser ger mest stöd till Ukraina.

 

Den motståndare väst kommer ha att möta kommer vara en annan än den som legat till grund för nuvarande planering och rustningsåtgärder. Ryska förband, främst deras chefer, kommer ha en omfattande krigserfarenhet. Metoder kommer ha utvecklats för att möta moderna västliga system. Existerande materiel och egna metoder kommer ha förbättrats. Nya teknologier kommer att ha introducerats. Exempelvis har den ryska förmågan att störa en motståndares drönare och precisionsstyrda ammunition utvecklats drastiskt bara under det senaste året. Den ryska krigsmakten kommer helt enkelt ha blivit större och farligare.

 

Slutsatser

De potentiella följderna av en rysk seger i Ukraina skulle innebära att hoten mot länder som tidigare var delar av de tsarryska och sovjetiska imperierna skulle öka drastiskt. Något som skulle framtvinga, med dagens ögon sett, extrema rustningsbehov för att balansera det ökade ryska hotet. Det skulle gälla såväl de direkt hotade staterna som länder vilka på grund av sin geografiska belägenhet riskerar att bli indragna i en konflikt. Sverige är där ett tydligt exempel.

 

Sannolikt skulle även den globala stabiliteten påverkas genom att väst låtit en demokrati gå under i ett krig mot en auktoritär maktspelare. Framtida deklarationer om att väst står för, och är berett att försvara, en lag- och fördragsbunden internationell rättsordning, skulle klinga ihåliga.

 

Att säkerställa att Ukraina inte förlorar kriget är en mycket billig investering jämfört med de risker och kostnader som ett uteblivet stöd skulle leda till.

                                                                

                                                                 *****

 

Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare rektor för Försvarshögskolan,

ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien

onsdag 8 november 2023

”Allt för krigsförbanden”

 

Inlägget är också publicerat på Kungl. Krigsvetenskapsakademiens blogg den 28 oktober 2023. 

Devisen ”Allt för krigsförbanden”[i] var ledstjärnan för den sannolikt mest genomgripande och förmågehöjande process som Försvarsmakten genomgick under Kalla kriget. Den var styrande för den reform som general Bengt Gustavsson, ÖB 1986–1994, genomdrev under namnet VI 90 (Verksamhetsidé 90). En reform som innebar att krigsförbanden kaderorganiserades[ii] och att krigsförbandscheferna gavs ansvaret för förbandens krigsduglighet och utveckling. Deras därmed ökade möjligheter att styra bemanning, utbildning och materielomsättning bidrog till en radikalt ökad krigsduglighet hos förbanden. De som främst berördes var brigadcheferna (motsv), men reformen fick följdeffekten att även bataljon- och kompanichefer blev djupt engagerade i sina förbands status och utveckling - mitt förband, mitt ansvar.  ”Men jag ska ju ha en Krigsbro 4 i mitt mobiliseringsförråd, borta, var är den? Jaså, utlånad till 6. kompaniet på grundutbildningsbataljonen, ok då vet jag var jag ska hämta den vid en beredskapshöjning”.[iii]

Skälet till att begreppet myntades, och fick ett så starkt genomslag, var främst den förändrade hotbilden, där det överraskande angreppet blev styrande. Något som krävde att förbanden måste kunna sättas in snabbt, utan tidskrävande förberedelser. Brister i den ekonomiska uppföljningen, komplicerad styrning av produktionen och otydliga ansvarsförhållanden med åtföljande brister i förbandens krigsduglighet underströk också behovet av en radikal reform.

Reformen genomfördes på förvånansvärt kort tid, ungefär tre år från det att tankarna presenterats till det att Riksdagen fattat beslut, och implementeringen påbörjats på stor bredd. Den grundläggande inriktningen gavs i ÖB programplan 89–92 som hade föregåtts av delutredningen FU 88 (Försvarsmaktsutredning 1988).

Var i bestod då förändringarna? Här några utdrag ur FU 88 som borde ge en känsla av andemeningen i reformen:[iv]

”Förutsättningen för en förändring i denna riktning är att krigsförbanden sätts i centrum för verksamheten. De måste vara grunden och utgångspunkten för försvarsmaktens organisation. Krigsförbandens beredskap och duglighet i vid bemärkelse skall därför vara det centrala för försvarsmaktens verksamhet i fred.”

”Ett viktigt syfte, utöver de tidigare nämnda, med en kaderorganiserad försvarsmakt är att stärka krigsförbandschefernas ställning. Om de skall kunna utöva sitt ansvar och tillgodogöra sig ökade befogenheter och resurser så krävs att de på alla nivåer återfinns där verksamheten bedrivs i fred. Inom armén måste av det skälet bl a brigadchefernas ställning och ansvar stärkas.”  

”Ändamålet med decentralisering och delegering är att, som en del av ledningsutvecklingen, skapa ett system där uppgifter och problem löses på, eller så nära som möjligt, den nivå där de föreligger. Ett sådant system ger stort utrymme för kreativitet och initiativ på alla nivåer.”

”Den som ger uppdragen måste klart formulera mål och ramar för verksamheten, men skall begränsa antalet styrande regler till det absolut nödvändiga. Inom dessa ramar har den som tar emot ett uppdrag frihet att själv välja metod, anpassa organisationen, samt att göra avvägningar och prioriteringar för att nå uppsatt mål.”

Hur radikal reformen var framgick inte bara av den nya inriktningen för hur produktionen skulle styras och organisationen utvecklas, utan att även budgeterings- och planeringssystemet, FPE, anpassades till det nya sättet att bedriva verksamheten i fred.

”Då kaderorganisationen införs måste FPE-systemets tillämpning anpassas till denna. Uppdragen ska ges i sk krigsförbandstermer dvs de skall ange den verksamhet i fred som krigsförbanden måste bedriva för att upprätthålla beredskap och krigsduglighet.”[v]

Parallellt med Försvarsmaktsutredning 1988 arbetade 1988 års parlamentariska försvarskommitté (kan jämföras med dagens försvarsberedning) med att se över bl a Försvarsmaktens framtida volym och struktur. Kommittén tog fasta på ÖB förslag om att ge krigsförbandscheferna ett större ansvar i fredsproduktionen. Man utvidgade även analysen av det existerande ledningssystemets brister till fler faktorer än de vilka ÖB programplan angav.  

”Överbefälhavaren har i FU 88 föreslagit en genomgripande förändring av produktionsledningen, där chefer för högre krigsförband redan i fred ges ett stort och entydigt ansvar för den verksamhet som bedrivs för att upprätthålla förbandens beredskap och krigsduglighet.”

”En väsentlig förklaring till bristerna i försvarsplaneringen torde stå att finna i sådana organisationssociologiska faktorer som har att göra med parternas agerande. Det planeringssystem som försvaret har idag skapades i den rationalistiska och delvis mekanistiska anda som präglade 60-talet. Att förstå och ta hänsyn till också de organisationssociologiska fenomenen framstår nu som en nödvändig komplettering.”[vi]

Kommitténs slutsats, att systemet borde förändras så att krigsförbanden sattes i centrum, delades av regeringen och blev också förslaget i den proposition som förelades och godkändes av Riksdagen.

”Kommittén anser att den av överbefälhavaren föreslagna inriktningen, att krigsförbandscheferna skall ges större ansvar för utvecklingen av sina förband skapar bättre förutsättningarför att förbandsomsättningen sker med erforderligt hänsynstagande till förbandens krigsduglighet än nuvarande system. Jag delar denna uppfattning.” [vii]

Inriktningar från ÖB och regeringen är naturligtvis viktiga när det gäller att beskriva verksamheten, men vad innebar det att som krigsförbandschef agera utifrån den nya verksamhetsidén? Jag bad en brigadchef från den tiden lyfta fram några aspekter på ”VI 90-miljön”.

Överste Lars Josefson, chef Älvsborgsbrigaden:

”Som chef för Älvsborgsbrigaden kunde jag ägna en stor del av min tid till krigsförberedelsearbete, då min ställföreträdare i egenskap av utbildningschef och tog hand om det mesta som rörde grundutbildningen.

Mina DUC (Direkt Underlydande Chefer), sex bataljonchefer och fem fristående kompanichefer, la också mycket tid och kraft på sina enheter. Under en vår- respektive höstvecka redovisade de såväl personal- som materielläget vid sina enheter för brigadchefen med stab. Därefter fick olika stödfunktioner, t ex materielenheten, uppgifter att lösa.

Årligen hade jag också två krigsplaneringsveckor med stab och DUC. Mina bataljonchefer tjänstgjorde oftast på regementet och hade täta kontakter med sina kompanichefer. Någon helg per år hade de också samling av sin chefspersonal, då även reserv- och värnpliktiga officerare deltog.

Som brigadchef "ägde" jag huvuddelen av brigaden.  Av utbildningsrationella skäl fanns det dock undantag. Min haubitsbataljon, t ex, sattes upp och utbildades av A 9. Detta krävde ett nära samarbete mellan mig och ledningen vid artilleriregementet. Som ett litet exempel på hur samarbetet fungerade: en dag blir jag uppringd av chefen A 9 som berättade att min artillerichef vid brigaden var på väg mot en ny krigsbefattning. Han föreslog då en annan major för uppgiften, redogjorde för hans CV, och frågade det var acceptabelt för mig. Jag besökte också A 9 vid några tillfällen för att följa utbildningen av de delar av min artilleribataljon som då utbildades där.

Mina egna erfarenheter av VI 90 som chef för MekB 18 på Gotland liknar mycket de som redovisas ovan, möjligtvis med tillägget att jag hade det enklare. P 18, A 7 och LV 2 var samlokaliserade på Visborgs slätt utanför Visby, med Militärkommando Gotland som närmaste granne. Att snickra ihop koordinerade personal-, utbildnings- och omsättningsplaner kunde göras över en kopp kaffe på mässen, kanske inte riktigt, men närapå.

Här en liten anekdot för att beskriva friheten i hur att anpassa utbildningen till nya tankar.

När jag tillträdde som brigadchef upptäckte jag att grundutbildningsbataljonen på P 18 inte deltog i ”Pansarövningen” på Revingehed som arrangerades av PS (Pansartruppskolan) under april månad varje år. Jag kontaktade chefen PS och frågade varför det var så. Han svarade att P18 var välkommet, bara vi tog oss dit. Det här skedde på hösten. Efter att ha kontrollerat med chefen för Gotlands Militärkommando och Milostaben i Strängnäs om det var godtagbart ur beredskapssynpunkt att vi lämnade ön under fjorton dagar på våren samlade jag kompanicheferna (det var ju de som i praktiken hade pengarna i form av; körmil, förbandsövningsdygn, övertid, ammunition etc) och frågade om de hade lust att åka till Skåne på vårkanten. Förutsättningen var att de under vinterns övningar kunde spara lite slantar för att finansiera transporten av bataljonens personal, stridsfordon och bilar till Skåne. Övriga kostnader var ju ungefär lika med vad en redan inplanerad bataljonsövning, vid samma tid, på ön skulle kosta. Jodå, kompanicheferna gjorde sitt - vi hyrde en färja och åkte till Skåne, och fick därmed möjlighet att i brigads ram öva med och mot andra pansarbataljoner.  

Reformen skapade också en stämningsförändring så att även sedan tidigare existerande rutiner genomfördes med större energi och allvar. Exempelvis, de av tradition obligatoriska krigsplanläggningsveckorna i armén varje år, alltid vecka 23 och 24, blev än heligare. Ve den befattningshavare på en stab eller skola som försökte planera in en konferens, utbildning eller något annat som störde krigsförbanden de veckorna – han fick skämmas, och blev i tydliga ordalag beordrad att hitta en annan tidpunkt. Även rekryteringsprocessen påverkades. Visserligen hade det alltid varit så att det var regementena som valde ut vilka som skulle skickas till Karlberg, för att sedan återkomma till förbandet som officerare. Men även här påverkades processen av den förändrade mentalitet som kaderorganiseringen ledde till. Självfallet hade kompani- bataljon- och brigadchefer alltid lagt stor vikt vid att välja ut lämpliga kandidater, men nu förstärktes det hela av den mycket påtagliga känslan ”det är ju blivande chefer i mitt eget (eventuellt min efterträdares) krigsförband som jag nu skall välja ut – är NN en blivande stridsvagnskompanichef som jag vill ha i min bataljon?”. 

Visserligen genomfördes VI 90 i en annan miljö än dagens, men kanske finns det ändå några idéer, som såväl försvarsberedning som Försvarsmakten skulle kunna plocka upp, om hur man genom att ändra ansvarsförhållanden och fredsrutiner kan öka organisationens effekt i krig – nu när vi åter bygger en försvarsmakt avsedd för storskalig strid mot en kvalificerad motståndare.

                                                                 *****

Karlis Neretnieks



[i] Även om det är oklart vem som ursprungligen myntade devisen så var det generallöjtnant Erik G. Bengtsson, arméchef 1984-1990, som gjorde det till ledstjärna för arméns verksamhet.

[ii] Kaderorganisering innebar att alla krigsförband gavs ett litet skelett av ständigt tjänstgörande personal som skulle följa upp förbandets status, t ex bemanning, olika delars utbildningsståndpunkt, tillgång och skick på materielen i mobiliseringsförråden och planera förbandets utveckling. På kompaninivå kunde det röra sig om någon enstaka person, vid en bataljon oftast bataljonchefen plus någon eller några medhjälpare, på brigadnivå brigadchefen med delar av sin stab.

[iii] Krigsbro 4 var en snabbt byggbar dikesbro med 15,2 m spännvidd och som bar 50 ton. Den fanns organisatoriskt vid pansarbataljonerna.

[iv] Citaten är utdrag ur ÖB Programplan 89 - 92/FU88 sid 25-27

[v] Ibid

[vi] SOU 1989:46 Arméns utveckling och försvarets planeringssystem : delbetänkande

[vii]  Proposition 1989/90:9, sid 12 (”Jag” i detta sammanhang är försvarsministern som i propositionstexten är den som föredrar propositionen för regeringen).

Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär…

 


Inlägget har tidigare publicerats som en artikel i septemberutgåvan 2023 av tidningen Axess. 


I sången I natt jag drömde, med svensk text av Cornelis Vreeswijk, finns strofen ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär”. Kanske inte en sanndröm, men ändå ganska nära en framtida verklighet. Inte beroende på att mänskligheten insett det vansinniga i att föra krig, utan för att det kommer råda brist på soldater.

När man ser bilder från kriget i Ukraina slås man av hur få soldater det vanligen är på varje bild, och hur mycket äldre de ofta verkar vara, jämfört med liknande bilder från första eller andra världskriget. Det är ingen tillfällighet, det är ont om soldater, och färre kommer de bli.

Befolkningsutvecklingen i de flesta länder är negativ. Det gäller inte bara rika länder i väst utan är ett globalt fenomen. Europa, Nordamerika, Kina, Sydamerika och Sydostasien överallt underskrider födelsetalen de 2,1 barn per kvinna som krävs för att befolkningarna inte ska minska. Singapore och Sydkorea ligger idag på nivåer kring 1 barn per kvinna, Italien 1,4. I de flesta länder debatteras hur man med en krympande befolkning ska kunna upprätthålla olika samhällsfunktioner. AI och robotar anges ibland som en del av lösningen.

Vad då med framtida krig, vem ska utkämpa dem och med vilka medel?  

Hur demografi påverkar möjligheterna att föra krig är ingen ny fråga. Kring sekelskiftet 1900 var den franska politiska och militära ledningen allvarligt oroad över Frankrikes långsamma befolkningstillväxt jämfört med Tysklands. Mellan 1871 och 1911 ökade Frankrikes befolkning från ca 36 miljoner till drygt 39 miljoner, medan Tysklands invånarantal steg från 41 miljoner till nästan 65 miljoner. Det är inte svårt att förstå de franska bekymren i en tid när mängden soldater var en nyckelfaktor i striden. För att i viss mån kompensera för den relativa bristen på soldater förlängdes värnplikten i Frankrike 1913 från två till tre år.

Problemet idag är inte knutet till något enskilt land, i stort sett alla länder står inför samma utmaning, en generell brist på soldater i förhållande till de uppgifter som ska lösas. Länders ytor kommer inte att minska, de gränser som ska försvaras kommer inte vara kortare. Viktiga objekt vilka måste skyddas kommer heller inte bli färre. Vem ska göra det?

Förutom att den totala tillgången på människor minskar så kommer antagligen även den procentuella andelen av en befolkning som kan ges militära uppgifter också att bli mindre.

Den framtida bristen på arbetskraft kommer sannolikt leda till en lägre redundans i såväl företag som andra samhällsfunktioner. Det i kombination med en ökad specialisering i många yrken gör att den gamla tumregeln att cirka tio procent av en befolkning kan tas ut till krigstjänst antagligen inte längre kommer gälla. Dessutom, om framtidens familjer i huvudsak är ettbarnsfamiljer, hur stor kommer viljan vara att skicka ut det enda barnet i krig, hur behjärtansvärt ändamålet än kan vara?

Konsekvenserna av den demografiska utvecklingen för framtidens krigföring måste börja hanteras redan nu. Risken är annars stor för suboptimeringar där dyra vapensystem som anskaffas och tänkta kvalificerade funktioner inte kan bemannas. Huvuddelen av de vapensystem vilka kommer införas de närmaste åren kommer vara i bruk även om trettio år, när de redan nu tydliga demografiska förändringarna kommer ha slagit igenom fullt ut. De Leopard-stridsvagnar vi använder idag köptes i början på 90-talet. Flottans ubåtar av Gotland-klass togs i bruk 1996, och kommer vara i tjänst åtskilliga år till, liksom stridsvagnarna. Materiel som anskaffas idag kommer leva minst lika länge.

Kan vi då dra några slutsatser redan nu? Att tro att man i framtiden kommer kunna rekrytera och behålla soldater utan att betala konkurrenskraftiga löner är en chimär. Värnplikt kommer antagligen fortsatt vara en nödvändig bemanningsprincip, speciellt i länder med få innevånare. Antalet presumtiva yrkessoldater kommer helt enkelt vara för litet. Det kommer heller inte vara möjligt att skicka ut soldater i strid utan att ge dem bästa tänkbara förutsättningar att verka och överleva. God utrustning, utbildning och sjukvårdstjänst kommer bli än viktigare. Förlusttoleransen kommer vara låg, avsevärt lägre än vad vi räknade med under kalla kriget. Likaså kommer det vara nödvändigt att acceptera en större åldersspridning hos soldaterna och att många kanske kommer vara kvinnor i fertil ålder. Eventuellt inte oproblematiskt i en tid när befolkningar minskar på grund av låga födelsetal. Framtida krigskyrkogårdar kommer inte, som tidigare, till nittio procent bestå av gravar med stupade unga män i tjugoårsåldern.   

Även om det kommer finnas färre soldater är det inte mycket som talar för att fortsättningen på Cornelis Vreesvijks dröm kommer besannas ”Jag drömde det var fred på jord och alla krig var slut.”. Frågan är snarare, var krävs det oundgängligen människor på framtidens slagfält?

 

Kriget kommer i allt större utsträckning att ”robotiseras”. Granater och robotar kommer själva söka sina mål. Det kommer inte vara mänskliga ögon utan olika sensorer som hittar vad som ska bekämpas. Vapensystem kan ges förmågan att själva avgöra om, hur och när ett mål ska bekämpas - om vi så önskar. Plattformar som flygplan, fartyg och stridsvagnar kommer till stor del vara obemannade. Kriget kommer lika mycket utkämpas med informationsteknologi och inom det elektroniska spektrumet som med konventionella vapen. För att hantera denna extremt komplexa stridsmiljö kommer det krävas personer med kompetenser som också kommer var mycket eftersökta i det civila samhället. För militära organisationer kommer det därmed inte bara vara en fråga om att rekrytera personal överhuvudtaget, en lika stor utmaning kommer vara att hitta och locka rätt människor. Bristen på piloter och tekniker i det svenska flygvapnet och svårigheten att rekrytera besättningar till Royal Navys atomubåtar är inga tillfälliga fenomen.

Kommer det finnas länder som har bättre förutsättningar än andra att hantera den här utvecklingen? Eller om frågan ställs på ett annat sätt: kommer västvärldens försprång inom vapenteknologi bestå? Kanske, kanske inte. Polen, Finland och Estland har valt sydkoreanska artillerisystem framför västerländska, inte bara därför att de är billigare. Hur kommer dagens ledande försvarsföretag stå sig i konkurrensen med Samsung eller Huawei när det gäller morgondagens IT-baserade vapenteknologi, där gränsen mellan civil och militär informationsteknologi dessutom till stor del håller på att suddas ut. Kan detta, i kombination med bristen på soldater, i vid bemärkelse, leda till att civila företag och deras medarbetare också får en direkt stridande roll?    

Samtidigt som vi redan ser delar av framtidens krig i Ukraina ser vi också bilder där det är uppenbart att människan inte försvunnit från slagfältet. Kommer informationsteknologi i olika tillämpningar kunna ersätta människan som en oundgänglig del av striden? Visserligen är datorer redan i dag duktigare än människan på att spela det kinesiska strategi- och taktikspelet Go. Ett spel mer komplicerat än schack. Men gäller det även strategier och taktik i krig?

Det som antagligen främst skiljer krig från de flesta andra verksamheter är att det oväntade är regel. Fordon med viktiga förnödenheter kör vilse eller blir bekämpade, människor grips av panik, alla strävar efter att överraska motståndaren, och lyckas ofta. Plus ett oändligt antal andra faktorer som inte heller kan förutses genom logiska resonemang eller genom att analysera data från tidigare händelser.

Kommer vapensystem styrda av informationsteknologi vara duktigare än människor att hantera det oförutsebara? Det som militärfilosofen Carl von Clausewitz kallade slagfältets friktioner. Eller kommer människan fortfarande ha ett försteg när det gäller att skapa det för en motpart oväntade, eller ha en bättre förmåga att hantera det oförutsebara, och därmed inte kunna avvaras?

Slutligen, vad om de tekniska system som ska kompensera för bristen på soldater blir så effektiva att risken för långdragna utnötningskrig ökar? Blir då angrepp på civila mål och människors föreställningsvärld, påverkansopertioner, sättet att försöka bryta motståndarens vilja att kämpa vidare?

                                                                 *****

 

onsdag 7 december 2022

Låt ÖB bestämma – eller?

 

Min krönika nedan var publicerad  i senaste numret av Officerstidningen, 7/2022

När jag nyligen förberedde ett föredrag om försvaret av Gotland under kalla kriget snubblade jag på en liten redogörelse kring turerna när Tofta skjutfält behövde utvidgas på 1970-talet. Den fick mig att tänka på debatten om politikens fäbless att detaljstyra Försvarsmakten.

Ofta framförs åsikten att politiken, till exempel försvarsberedningarna, reglerar enskildheter i orimligt stor omfattning och att ÖB:s militära råd till stor del nonchaleras. Botemedlet som inte sällan rekommenderas är att politiken ska: ange vilka uppgifter Försvarsmakten förväntas lösa, tala om hur mycket pengar som disponeras och sedan låta ÖB utforma Försvarsmakten inom de givna ramarna.

Vem bestämde då vad på Gotland? I början på 70-talet var det uppenbart att krigsorganisationen på ön behövde utvecklas. De stridsvagnar (Strv 102) som fanns på Gotland behövde renoveras och pansarbrigaden, som då bestod av fem små pansarbataljoner, borde ges större anfallskraft genom att få samma utformning som brigaderna på fastlandet. Det vill säga innehålla tre pansarbataljoner med två stridsvagns- och två pansarskyttekompanier vardera. En sådan omorganisation skulle också medge en effektivisering av bland annat reparationstjänsten i brigaden. Dock krävdes då att övningsfältet utvidgades för att medge övningar med större förband än tidigare. Såväl dåvarande ÖB general Synnergren som arméchefen generallöjtnant Almgren, och som det verkade även den politiska ledningen, var positiva till en sådan lösning.

Regeringsskiftet hösten 1976 komplicerade dock frågan. Koalitionsregeringen som tillträdde bestod av C, M och FP. Centerpartiets ledande politiker på Gotland, vilka var starkt negativa till att utvidga övningsfältet, fick därmed ökat gehör för sina åsikter. Processen låste sig. Fortfarande 1978 fanns i budgetpropositionen inga pengar anslagna till renovering av de stridsvagnar som skulle finnas på Gotland. Implicit: finns det inga stridsvagnar på ön behöver heller inte övningsfältet utvidgas.

Problemet löstes delvis genom att Arméstaben utarbetade en kompromiss där organisationen med fem små pansarbataljoner bibehölls; ett stridsvagns- och två pansarskyttekompanier per bataljon. Det på bekostnad av att i krigsplanläggningen kunna anfalla kraftsamlat med hela brigaden, och de enskilda bataljonernas användbarhet. Uppenbara operativa nackdelar. Dock, det skulle gå att öva de mindre bataljonerna på tillgänglig mark och det skulle fortfarande finnas stridsvagnar på ön.

Det som slutligen löste problemet var antagligen de förändringar i skattelagstiftningen, vilka genomfördes av helt andra skäl, som innebar att de jordägare vilka tidigare inte hade velat upplåta mark nu såg det som fördelaktigt att arrendera ut mark till kronan. Det lokala motståndet mot att utvidga övningsfältet försvann. Resultatet blev att stridsvagnarna renoverades, övningsfältet utvidgades och en ”riktig” mekaniserad brigad kunde organiseras.

Sensmoralen i denna lilla historia skulle kunna vara att det i den politiska processen emellanåt kommer uppträda faktorer, inte sällan personberoende, som kan påverka Försvarsmaktens verksamhet på ett mycket konkret sätt. Ibland med tydliga negativa följder. Går det att undvika? Knappast, men det är aldrig fel för militärer, på alla nivåer, att odla politiska kontakter för att skapa förståelse för Försvarsmaktens verksamhet. När bjöd du senast hem en politiker på middag?

                                                                   *****


söndag 30 oktober 2022

Nato – nordiska försvarsperspektiv

 

Finska Försvarshögskolans tidskrift Maanpoulustus hade vänligheten att publicera nedanstående artikel av mig i sitt senaste nummer, september 2022.

Finlands och Sveriges anslutning till Nato ger nya möjligheter att samordna de nordiska och baltiska ländernas försvarsplanering, och därmed skapa ökad säkerhet för alla länder i regionen.

Trots Natos inriktning vid Madridtoppmötet i juni i år att skapa en insatsstyrka på 300 000 personer, med tio till trettio dagars beredskap, kommer det alltid råda osäkerhet om hur mycket som kan avdelas för det nordiska området, och när hjälpen kan vara på plats. Det finns därför skäl att fundera på hur länderna i ett regionalt perspektiv skulle kunna använda sin egna resurser för att optimera sin gemensamma avskräckningsförmåga. Här några tankar.

Att hela regionen kommer bestå av Natomedlemmar ändrar inte den övergripande hotbilden. Rysslands intressen kommer i huvudsak att vara desamma: önskan att kunna öka skyddet av baskomplexen på Kolahalvön; viljan att kunna påverka det ”nära utlandet”; ambitionen att försvaga Nato och EU. Det går heller inte att bortse från återuppväckta ryska imperieambitioner.

De länder som idag skulle kunna benämnas ”frontstater” kommer därför vara desamma, och hoten likna dagens. Norge kommer också framgent behöva ägna försvaret av sina norra landsdelar och Norska havet stor uppmärksamhet. Finland kommer även i framtiden ha en lång gräns mot Ryssland. Finska Lappland med närheten till Murmansk kommer fortsatt utgöra ett speciellt problem. Alla de baltiska staterna kommer att förbli sårbara. För dessa länder är därför frågan främst ”hur kan de försvarsproblem vi har redan idag lösas bättre i ett nordisk-baltiskt sammanhang?”

Det land som däremot radikalt kommer behöva ompröva inriktningen av sin militära planering, och sitt försvarspolitiska tänkande, är Sverige. Förutom att möta ett angrepp genom norra Finland har behovet av svensk militär förmåga fram till nu kopplats till ett eventuellt hot mot Baltikum. Genom att ta delar av svenskt territorium skulle Ryssland kunna isolera Baltikum från omvärlden.

Nu uppstår i stället möjligheten, och skyldigheten, att stödja ”frontstaterna” i deras försvarsansträngningar. Vilka blir konsekvenserna av att Sverige åter ska försvaras vid Systerbäck eller Narva, och att försvaret av Norge också blir en tydlig svensk angelägenhet?

Stödet skulle kunna beskrivas som indirekt stöd och direkt stöd, även om gränserna är flytande. Det indirekta stödet vore åtgärder som säkerställer ”frontstaternas” uthållighet. Det direkta stödet skulle vara insatser med svenska förband på eller i anslutning till ”frontstaternas” territorium.

 Det indirekta stödet skulle bland annat innebära att säkerställa såväl land-, sjö- som luftförbindelser till grannländerna. Något som kommer ställa mycket höga krav på svenskt luftförsvar och förmåga att skydda sjötransporter över Östersjön och Bottenhavet, till Finland och Baltikum. Förmågan att säkerställa grannländernas förbindelser med omvärlden är avgörande för deras förnödenhetsförsörjning och möjligheter att ta emot militär hjälp. En annan form av indirekt understöd vore att, som ett samnordiskt projekt, anpassa några flygbaser i Sverige till F-35 systemet. Det skulle inte bara skapa ett uthålligare bassystem, utan också öka handlingsfriheten att optimalt utnyttja de olika flygsystemen i de nordiska flygstridskrafterna beroende på vilka hot som ska mötas och var. Dessutom, det skulle öka möjligheterna för till exempel amerikanska flygförband att snabbt frambasera till det nordiska området.

Vad skulle då kunna vara inriktningen för direkt stöd till ”frontstaterna”? Den största svagheten när det gäller försvaret av det nordisk-baltiska området är bristen på markstridsförband i de två mest hotade riktningarna; Nordkalotten och Baltikum. I båda fallen skulle Sverige kunna ge substantiella och viktiga bidrag.

 Inom ramen för den återuppbyggnad av svensk försvarsförmåga som pågår vore det realistiskt att sätta upp två brigader i norra Sverige. Tillsammans med de norska och finska förband som också kommer finnas i området skulle det skapa en trovärdig förmåga att kunna möta ett ryskt angrepp på Nordkalotten.

Den svaga markstridsförmågan är ett än mer akut problem i Baltikum. Att tidigt kunna föra över en svensk styrka, motsvarande kanske två brigader, skulle innebära en avsevärd skillnad i möjligheterna att möta ett angrepp. Det speciellt som de svenska förbanden sannolikt vore de som kan vara snabbast på plats i en krissituation, jämfört med förstärkningar från exempelvis USA eller Storbritannien. Kanske borde Finland, med samma motiv, trots att landet också är en ”frontstat” överväga möjligheterna att bidra med markstridsförband till försvaret av Estland.

Denna inriktning för direkt stöd understryks av Natos nya, eller snarare återupplivade, koncept med ”forward defence” där målsättningen är att redan tidigt, gränsnära, försöka stoppa ett ryskt angrepp. Strategin att med begränsade styrkor skapa en snubbeltråd och sedan med tillförda styrkor återta förlorad mark är inte längre aktuell.

 

 

Sammantaget. Finlands och Sveriges anslutning till Nato kommer öka hela regionens gemensamma säkerhet, men hur mycket beror på i vilken utsträckning vi är beredda att utnyttja de möjligheter som medlemskapet ger.

                                                    *****

 

onsdag 13 juli 2022

Nato, den nordiska dimensionen – ”poola” resurser

 


I mitt förra inlägg här på bloggen (se nedan) pekade jag på hur Sverige skulle kunna bidra till Natos avskräcknings-/krigföringsförmåga i den nordisk-baltiska regionen. T ex genom at ta på sig huvudansvaret för att hålla Östersjöförbindelserna öppna och bidra med markstridskrafter i Baltikum mm. Här diskuterar jag några områden, främst kopplat till flygstridskrafter, där de nordiska länderna skulle kunna ”poola” resurser vilka man som enskilt land annars inte skulle ha råd med.

USA utgör ryggraden i alliansen. Dock, den allt större utmaning som Kina utgör i Stillahavsområdet gör att de amerikanska möjligheterna att snabbt föra större resurser till Europa minskar. Därmed ökar kravet på uthållighet och ökad egen förmåga hos alliansens europeiska medlemmar. Här borde det finnas en nordisk dimension i hur vi hanterar den aspekten när Finland och Sverige blir medlemmar i Nato.

Exempelvis kommer de nordiska flygvapnen omkring år 2030 tillsammans ha drygt 200 av världens modernaste stridsflygplan, JAS 39 E och F-35.  Ungefär lika många som Royal Air Force eller tyska Luftwaffe. Något som skulle ge helt andra möjligheter att bedriva en uthållig verksamhet, jämfört med vad ett enskilt land skulle klara.

Att skaffa dyra materielsystem är alltid ett svårt avvägningsproblem. De riskerar ofta att bli gökungar. Idag saknar alla de nordiska länderna egen kapacitet för att genomföra lufttankning av sina stridsflygplan. Lufttankningsflygplan har helt enkelt varit för dyra att anskaffa. Ett delägarskap i en nordisk lufttankningspool skulle däremot antagligen ses som ekonomiskt rimligt. Det skulle öka möjligheterna att kraftsamla flyginsatser till var som helst i det nordisk-baltiska området, oberoende av var planen är baserade. Den möjliga effekten av den nordiska flygplanflottan skulle öka avsevärt.

Likaså saknas tunga transportflygplan och tunga transporthelikoptrar i de nordiska försvarsmakterna. Avstånden i vår del av världen är långa. Det är längre från Malmö till Tromsö i Nordnorge än mellan Malmö och Rom. Möjligheterna att snabbt flytta förnödenheter och förband är en avgörande förmåga i ett gemensamt nordiskt försvarskoncept.

Att nordisk lufttanknings- och transportförmåga också skulle bidra till att underlätta andra alliansmedlemmars insatser i Baltikum, eller hos oss, gör inte dessa förmågor mindre intressanta, tvärtom.

Den beslutade svenska anskaffningen av två radarspanings-/stridsledningsflygplan, Globaleye, skulle också kunna vara en start till en samnordisk resurs. Även om Sverige har en option på ytterligare två plan, totalt fyra, så ger det inte en tillräcklig uthållighet och volym för att täcka alla nordiska länders behov. Inte heller ger det marginaler för eventuella förluster i händelse av ett krig.  

Också när det gäller mark- och sjöstriden finns det möjligheter att i ett nordiskt sammanhang skapa effekthöjande synergier – men de förtjänar ett eget inlägg.

Oberoende av formella förpliktelser inom en allians kommer kulturella likheter och förståelse för varandras sätt att tänka vara en viktig ”force multiplier”. Något som också talar vi bör söka nordiska lösningar, där så är möjligt, inom ramen för ländernas medlemskap i Nato.

                                                                              *****